Bland rosenbuskarna fann Tistel en stickande doft av blod. Det fick henne att stanna upp i stegen och se sig om, de fyra öronen varsamt lyssnande efter steg. Röster. Nyfikenheten, och intresset i vad det var, eller vem, som var illa däran satte fart i hennes steg och hon bytte riktning. Hon kände av ett sinne. En närvaro. I riktning mot trappruinerna?
Men det hon fann var långt ifrån vad hon väntat sig. Vid foten av ett av vattenfallsetapperna, lutad mot en av de mörka stentrapporna, låg ...
↧