Rök var säker på att den andre upptäckt honom för länge sedan. Ändå stod han kvar, illa dold bakom de yviga rosenbuskarna. Den mörka, intiga blicken var fastnitad i den stores rödsvarta rygg. Det var han. Ingen tvekan om saken. Det spändes instinktivt i musklerna kring det högra ögat där ärret lyste med sin närvaro. Minnena var fortfarande lika klara och starka. Lukten av blod hade en tyngd som påminde om rosornas här. Men ändå föreföll inga känslor. Ingen rädsla och ingen ilska. Istället något ...
↧