Månlös natt. Himlavalvet var lika svart som tjära, utan den minsta stjärna att lägga märket till så långt ögat nådde. Luften var kall, en rå kyla som letade sig in genom även de tjockaste av pälsar för att slå rot långt in i märgen, och bara centimeter ovanför marken vilade ett tunt lager vit dimma.
Muskler och senor slets sönder. Värmen som letade sig ur kroppen fick luften omkring dem att ånga. Benen som dolde sig under köttet maldes till flisor med ett svagt krasande, och blodet som vällde ...
↧